De senaste tio åren har visat en markant ökning av digitala hot både av antalet och komplexiteten. Ransomware, attacker mot leverantörskedjan och statligt sponsrad cyberbrottslighet har satt såväl ekonomi som infrastruktur och samhällssäkerhet under press det är inte längre en fråga om vem, utan när hotet slår till.
EU har reagerat genom att göra cybersäkerhet till ett centralt politiskt och regulatoriskt område. Strategier och lagstiftning ska säkerställa att medlemsländerna tillsammans kan motstå digitala hot, och för att förstå EU:s ökade fokus på cybersäkerhet är det nödvändigt att titta på både bakgrunden, de nya regelverken och de praktiska konsekvenserna för organisationer.
EU skärper cybersäkerheten
Det finns flera orsaker till att EU har valt att stärka insatserna:
Ransomware och attacker mot leverantörskedjan: Cyberkriminella har blivit mer organiserade, och angrepp mot leverantörskedjor har visat hur en enda svag länk kan få konsekvenser för hundratals företag. Ransomware har utvecklats till en miljardindustri där data inte bara krypteras utan även hotas med offentliggörande.
Covid-19 och accelererad digitalisering: Övergången till distansarbete och molnbaserade lösningar under pandemin gjorde organisationer mer sårbara. Många säkerhetsåtgärder kunde inte hålla jämna steg med den snabba digitaliseringen, vilket skapade nya angreppsytor.
Geopolitiska spänningar: Kriget i Ukraina har tydliggjort hur cyberattacker används som en del av hybridkrigföring. Angrepp mot energi- och kommunikationsinfrastruktur har drabbat både Ukraina och EU-länder, och hotet från statligt sponsrade aktörer har blivit en central del av Europas säkerhetspolitik.
Ökat beroende av digitala tjänster: Kritiska funktioner som sjukvårdssystem och energiförsörjning är beroende av digitala system. Om driften avbryts kan konsekvenserna snabbt bli samhällskritiska.
Det samlade trycket har bidragit till att forma EU:s cybersäkerhetsstrategi, som sedan 2020 har satt riktningen för hur medlemsländerna ska samarbeta för att förebygga, upptäcka och reagera på digitala hot.
EU:s cybersäkerhetsstrategi (2020)
I december 2020 lanserade Europeiska kommissionen en ny cybersäkerhetsstrategi med visionen om ett digitalt tryggt Europa. Strategin är en del av EU:s Digital Decade och ska stärka motståndskraften tvärs över medlemsländerna.
Strategin bygger på tre pelare:
1) Resiliens och teknologisk suveränitet
Målet är att säkerställa att Europas digitala infrastruktur kan stå emot och återhämta sig efter cyberattacker. Det handlar både om tekniska krav och om att minska beroendet av leverantörer utanför EU. Därför har man bland annat antagit:
- NIS2-direktivet, som ställer skärpta krav på säkerhet inom kritiska sektorer som energi, transport, hälsa och offentlig förvaltning.
- CER-direktivet, som kompletterar NIS2 genom att stärka den fysiska och digitala robustheten hos kritiska verksamheter.
- Cyber Resilience Act, som kräver att tillverkare bygger in säkerhet i produkter och mjukvara från start och säkerställer löpande uppdateringar.
Tillsammans ska dessa initiativ se till att EU inte bara är konsument av teknik, utan också ställer säkerhetskrav och skapar större oberoende från externa aktörer.
2) Förebyggande och respons
Strategin betonar att EU inte enbart ska agera när skadan väl är skedd, utan även kunna förebygga och upptäcka hot i ett tidigt skede. Konkret innebär det:
- ett gemensamt europeiskt nätverk av säkerhetsoperationscenter (SOC:ar) som kan övervaka hotbilden i realtid.
- ett stärkt mandat för ENISA, EU:s cybersäkerhetsmyndighet, som nu både ger råd, koordinerar och stödjer medlemsländerna i hanteringen av större incidenter.
- etableringen av en gemensam verktygslåda med metoder och best practice som kan användas i hela EU.
Syftet är att skapa ett mer proaktivt försvar, där incidenter upptäcks snabbt och hanteras effektivt för att minimera konsekvenserna.
3) Internationellt samarbete
Eftersom cyberhot inte följer nationsgränser behöver EU arbeta nära internationella partners. Strategin prioriterar därför:
- partnerskap med andra stater och organisationer för informationsdelning och gemensamma standarder.
- en aktiv roll i internationella forum där regler och normer för cyberspace utvecklas.
- åtgärder mot statligt sponsrade angrepp, där EU kan använda både diplomatiska och ekonomiska verktyg.
På så sätt vill EU stärka sin roll som global aktör inom cybersäkerhet och bidra till en mer stabil och förutsägbar digital miljö.
Digital Finance Strategy (2020)
Parallellt med EU:s cybersäkerhetsstrategi lanserade EU under 2020 en särskild Digital Finance Strategy. Målet var att säkerställa att Europas finanssektor kan dra nytta av digitaliseringens möjligheter utan att kompromissa med säkerheten. Strategin skulle både främja innovation och stärka motståndskraften mot cyberhot.
Den mest betydelsefulla konkreta satsningen inom strategin är DORA-förordningen (Digital Operational Resilience Act), som ställer bindande krav på finanssektorns hantering av IT-risker.
DORA omfattar bland annat:
- IKT-riskhantering: Finansiella institutioner ska systematiskt identifiera, bedöma och hantera sina digitala risker.
- Incidentrapportering: Allvarliga IT-incidenter ska rapporteras snabbt och utförligt till relevanta myndigheter.
- Leverantörs- och molnkontroll: Det ställs krav på kontroll och övervakning av kritiska tredjepartsleverantörer, särskilt molntjänster.
- Tester av motståndskraft: Institutionerna ska regelbundet testa sin förmåga att stå emot och återhämta sig efter cyberattacker.
DORA markerar att Europas finansiella stabilitet är en del av säkerhetspolitiken och att digital motståndskraft är en strategisk nödvändighet.
Från strategi till reglering EU:s nya normala
De senaste åren har gjort det tydligt att EU:s cybersäkerhetsstrategier inte blir liggande som dammiga dokument i ett arkivskåp i Bryssel. De förvandlas till bindande lagstiftning, och organisationer över hela kontinenten måste nu anpassa styrning, processer och investeringar efter krav som inte längre är valfria.
Det innebär att compliance inte längre kan ses som en frivillig best practice, utan som en reglerad skyldighet i nivå med finansiell rapportering eller miljökrav. Bristande efterlevnad leder inte bara till ökade risker, utan också till juridiska och ekonomiska konsekvenser.
NIS2-direktivet är det tydligaste exemplet. Där den första versionen av NIS främst riktade sig mot energi- och telesektorn, omfattar NIS2 nu även vård, transport, digital infrastruktur, finans och flera offentliga myndigheter. För många organisationer innebär detta ett behov av att dokumentera sin riskhantering, sina beredskapsplaner och sin incidentrapportering på ett sätt de tidigare inte varit vana vid.
Direktivet placerar dessutom ett tydligt ansvar hos ledningen. Det räcker inte längre att överlåta cybersäkerhetsarbetet till it-avdelningen ledningen ska kunna visa hur organisationen arbetar med NIS2 och hur de själva tar aktiv del i styrningen.
DORA-förordningen går ett steg längre inom finanssektorn, där digital robusthet nu är en del av det regulatoriska fundamentet på samma nivå som kapitalkrav. Banker, pensionsfonder och försäkringsbolag ska inte bara hantera cyberincidenter, utan också kontinuerligt testa sitt beredskap och visa att de kan upprätthålla kritiska funktioner även under press.
En viktig del handlar om leverantörshantering. Finanssektorn är starkt beroende av molnleverantörer, och DORA kräver att dessa relationer kontrolleras och övervakas noggrant. Cybersäkerhet blir därmed ett ansvar som sträcker sig långt utanför den egna organisationen och vidare genom hela värdekedjan.
CER-direktivet (Critical Entities Resilience) tydliggör kopplingen mellan digitala och fysiska hot. En cyberincident kan få fysiska följder, och vice versa. Därför kräver CER att verksamheter i kritiska sektorer stärker både sin digitala och fysiska motståndskraft.
Ett energibolag behöver till exempel inte bara skydda sina IT-system mot angrepp, utan också se till att fysisk säkerhet, reservkraft, brandrutiner, översvämningsskydd och driftsplanering är på plats för att kunna hålla verksamheten igång under extrema förhållanden.
Cyber Resilience Act kompletterar helhetsbilden genom att rikta sig till tillverkare av hårdvara och mjukvara. Säkerhet ska byggas in från start och underhållas genom hela produktens livscykel, så att det som når marknaden inte utgör en sårbarhet i sig.
Vad betyder det för organisationer?
För både offentliga och privata aktörer kommer EU:s regleringar med nya skyldigheter och förväntningar på hur säkerhetsarbetet organiseras.
Fler sektorer omfattas direkt av kraven
Tidigare var det framför allt energi och telekommunikation som reglerades, men nu berörs betydligt fler områden. Sjukhus, kommuner, banker, transportbolag och digitala tjänsteleverantörer måste kunna dokumentera sitt beredskap och sin säkerhet på ett sätt som klarar både tillsyn och granskning.
Ledningsansvaret har skärpts
Cybersäkerhet är inte längre en fråga som bara kan lämnas till IT-avdelningen. Det är en strategisk ledningsuppgift i nivå med finansiell kontroll och ESG. Styrelse och ledning måste kontinuerligt följa upp risker, investeringar och leverantörsval och säkerställa att hela värdekedjan lever upp till kraven. Ansvarsutkrävandet är tydligt och direkt kopplat till ledningen.
LÄS OCKSÅ: Complianceplan: Få ledningens stöd och förståelse
Compliance kräver systematik och dokumentation
För att uppfylla kraven behöver cybersäkerheten vara systematisk och dokumenterad. Det innebär bland annat:
- Löpande riskbedömningar
- Tydliga rutiner för incidenthantering
- Kontinuerlig kontroll av leverantörer och samarbetspartners
Det handlar inte om att bocka av en lista, utan om att skapa en verksamhet som står pall för både myndighetskrav och faktiska cyberangrepp.
Behovet av verktyg ökar
Manuell hantering blir snabbt ohanterlig. Därför ökar intresset för GRC-plattformar som samlar governance, risk och compliance i ett sammanhållet system. För många organisationer är detta den enda realistiska metoden för att skapa överblick.
Från skyldighet till konkurrensfördel
Även om reglerna kan kännas tunga öppnar de också för möjligheter. Organisationer som kan visa robusthet och compliance står starkare i upphandlingar, i dialogen med partners och i relationen till kunder och medborgare. Förmågan att bevisa säkerhet och ansvarstagande blir en tydlig konkurrensfördel.
Cybersäkerhet som Europas konkurrensparameter
EU:s regleringar visar tydligt att cybersäkerhet inte längre bara handlar om att skydda data och system. Det handlar också om Europas förmåga att konkurrera globalt och att behålla sin teknologiska självständighet. EU använder reglering som ett strategiskt verktyg för att stärka den samlade konkurrenskraften. När USA och Kina investerar massivt i digitala lösningar positionerar sig EU genom att koppla innovation till ansvarstagande.
Det innebär att europeiska företag inte längre bedöms enbart efter pris och kvalitet, utan också efter sin förmåga att leverera säkra och tillförlitliga digitala tjänster. På sikt kan det bli ett av Europas starkaste trumfkort: ett ekosystem där säkerhet är en självklar och inbyggd del av hela värdekedjan.
