Ett kritiskt IT-intrång påverkar sällan bara data och system. Det påverkar leveranskedjor, kundlöften och ledningens förmåga att ta ansvar för verksamhetens motståndskraft. Därför räcker det inte att bara fokusera på att förhindra attacker – organisationer måste också förbereda sig för att motstå och snabbt återhämta sig efter en säkerhetskompromettering.
Cyberresiliens är en organisations förmåga att motstå, absorbera och snabbt återhämta sig från en säkerhetsincident, oavsett om det handlar om en attack, krasch eller mänskligt fel. Tidigare fokuserade cybersäkerhet på att förebygga hot, men idag handlar det lika mycket om att säkerställa drift och affärskontinuitet när hoten väl får fotfäste. Det är en disciplin som sträcker sig bortom tekniken och omfattar hela organisationens struktur, processer och kultur.
Från cybersäkerhet till cyberresiliens
Cyberresiliens handlar inte om att ersätta cybersäkerhet, utan om att bygga vidare på den. Medan cybersäkerhet traditionellt fokuserar på att skydda system från hot, utvidgar cyberresiliens fokus till att även hantera de attacker som inte kan förhindras. Det säkerställer att organisationen kan begränsa konsekvenserna och snabbt återgå till normal verksamhet. Detta kräver både tekniska åtgärder och organisatorisk motståndskraft i alla affärskritiska funktioner.
Det innebär att cybersäkerhetsarbetet måste gå längre än till förebyggande åtgärder. En stark säkerhetsarkitektur med segmenterade nätverk, kontinuerliga hotbedömningar och utbildning i medvetenhet är fortfarande avgörande – men det är också förmågan att reagera snabbt, samordna effektivt och lära sig av incidenter.
Här blir incident management en nyckelfunktion: det systematiska arbetet med att identifiera, hantera och följa upp säkerhetsincidenter. Därför är både beredskap och återhämtning viktiga delar av en robust och holistisk cybersäkerhetsstrategi.
I praktiken handlar cyberresiliens om att överbrygga klyftan mellan IT-säkerhet och affärsverksamhet. När organisationer investerar i robusta återställningslösningar, tydliga roller, beredskapsplaner och organisationsövergripande utbildning i respons blir cyberresiliens en integrerad del av deras förmåga att hantera störningar och säkerställa kontinuitet.
LÄS OCKSÅ: Optimera cybersäkerheten med GRC
Ledningsförankring är nyckeln till cyberresiliens
Risken för störningar – och förmågan att absorbera och svara på dem – påverkar hela organisationen, från driftsstabilitet till anseende och kundernas förtroende. Därför bör ansvar och beslutsmandat vara förankrat i högsta ledningen. Ledningens engagemang är samtidigt en förutsättning för att investeringar i motståndskraft ska prioriteras rätt och att tvärgående processer och riskbedömningar blir en del av det strategiska beslutsunderlaget.
Cyberresiliens bör därför vara en integrerad del av organisationens GRC-arbete.
Governance säkerställer att roller och ansvar är tydligt definierade och att strategin för cyberresiliens är förankrad i ledningens beslutsprocesser. Det omfattar även de policyer och processer som sätter ramarna för hur organisationen arbetar med förebyggande, beredskap och lärande – tvärs över avdelningar och ledningsnivåer.
Riskhantering ger en överblick över hur digitala hot kan påverka både tekniska tillgångar och affärskritiska funktioner – och utgör grunden för att bedöma och vidta relevanta begränsande åtgärder.
Compliance stödjer att arbetet är dokumenterat och i enlighet med krav som NIS2 och DORA – och kan också användas aktivt i dialog med revisorer, styrelse och myndigheter.
En mogen GRC-strategi gör det möjligt att lyfta cyberresiliens från tekniskt försvar till en strategisk affärskapacitet, där det inte bara handlar om att kunna avvärja utan också om att kunna stå stark när olyckan är framme.
Förordningar ställer strängare krav
NIS2-direktivet och DORA-förordningen ökar kraven på organisationers förmåga att motstå, hantera och återhämta sig från säkerhetsincidenter. Detta gäller inte bara teknisk beredskap utan även ledningens engagemang, dokumentationsskyldighet och riskhantering i värdekedjan – inklusive IT-leverantörer och affärspartners.
Båda regelverken ställer krav på systematisk riskhantering, governance och kontinuerlig bedömning av hotbilden. NIS2 utvidgar ansvaret för cybersäkerhet och resiliens inom samhällskritiska och viktiga sektorer, medan DORA fokuserar på finansiella aktörers motståndskraft – och ställer särskilda krav på tester, rapportering och leverantörshantering.
Det övergripande budskapet från tillsynsmyndigheterna är tydligt: cyberresiliens måste vara en integrerad, dokumenterad och mätbar del av den dagliga verksamheten.
Cybersäkerhet i företag kräver affärsförståelse
Cybersäkerhet i företag handlar i allt högre grad om mer än bara teknik. Det kräver förståelse för verksamheten som helhet och för de beroenden som binder samman system, människor och processer. När en säkerhetsincident inträffar är det sällan enbart en IT-fråga. Det påverkar leveranser, relationer och beslutsförmåga – och kräver åtgärder från långt fler än IT och CISO.
Därför bör cybersäkerhet och resiliens integreras som en strategisk disciplin, där HR, compliance, kommunikation, drift och leverantörshantering var och en spelar sin roll för att upprätthålla motståndskraft. Det handlar om att skapa tydlighet i ansvar, stärka beredskapen över avdelningar och säkerställa att beslut fattas på en gemensam, riskbaserad grund.
Framtidens cybersäkra företag är de som förstår att motståndskraft inte byggs i silos, utan i samspel.
